Polis, polis potatismos
Polis, mat och allmän förbannelse
Såvitt jag minns är "Polis, polis potatismos" titeln på en av Sjöwall&Wahlgrens (?) deckare i den serie om Beck som var förvånansvärt bra. De filmatiserades, och då syftar jag inte på Peter Haber och vad den andre nu heter, utan på de betydligt sävligare filmerna med Gösta Ekman som Beck och - herre i min lilla låda vad detta blev till en oväntad snyting mitt i plytet - Rolf Lassgård, så var det. Det är klasskillnad mellan dessa serier om samma karaktärer, men med helt olika stil och framtoning. Det var någon sommar för kanske femton år sedan som SVT och TV4 sände de bägge serierna - varsin då. Jag behöver knappast förtydliga vilken kanal som sände vad, men det är inte heller poängen. Filmer med en polis i huvudrollen är inte unikt, tvärtom är det säkert en av de vanligare huvudperesonera i filmvärlden. Fast det tenderar att vara hårdkokta actionfilmer från USA, eller ljusbruna varianter i Svensk tappning. Det finns många undantag, eller de existerar i alla fall. Även fast jag inte minns huruvida just "Polis, polis potatismos" blev film eller ej, så minns jag scenen i boken väl trots att det nog är trettio år sedan jag läste den. Hur saker stod till med poliser då boken skrevs vet jag inte, men då jag läste den kändes den mitt i prick. Som tonåring är det förvisso en ganska begränsad insikt man har kring det mesta, och för de flesta är polisen inget undantag. Trettio är senare är erfarenheten mångfaldigt större, fast fortfarande noll och intet om man ser på det ur ett annat, mer rättvisande perspektiv. En polis har jag träffat i större utsträckning, fast sällan i tjänst och aldrig i rollen som förbrytare eller annat. Jag gillade henne en hel del när vi var yngre, mer än så när vi blev lite äldre och numera inte ett dugg.
Mina åsikter om polisen i allmänhet har inte förändrats nämnvärt sedan tonåren, men jag skulle tro att det beror på att man stöter på dem när man kört för fort allt för ofta. Det är knappast en rättvis bedömning av en hel poliskår, och det av flera skäl. Dels vet man att det kommer kosta - pengar och i värsta fall körkortet - och dels är det lika stor vetskap om att man även kommer få en moralkaka om att det är vansinne att köra i 117 km/h när gränsen tydligt är satt vid 110 och att det är maximala hastigheten vid optimalt väglag, ljus och ingen trafik.
Det är oklart om det gäller alla poliser, men den jag nämnde nyss är ganska precis så privat. Jag är lite åt det andra hållet, och det kan krocka lite som alla säkert förstår. Det gjorde det, och som det verkar är det en pågående olycka även om jag var ovetandes om det själv. Det är för de flesta en trevlig tanke att ha en polis som är på krigsstigen i hasorna, och jag är på inga vis ett undantag. Jag vill påstå att det diskvalificerar vederbörande från det yrke hon valt, det är helt enkelt oförenligt att upprätthålla, men samtidigt bryta mot lagen medvetet och envetet. Vissa skulle hävda att det är värre än så, och det är svårt att se vad motargumenten skulle bestå i. Hon var behjälplig med min förra renovering och varvade penseldragen med goda råd om hur jag kunde ändra mig och vlika av mina åsikter som var mindre rätt. Vi umgås inte längre, fast det är fallet med en hel del folk. Konspiratörer skulle hävda att det då kan bero på mig, och det har skett då och då. De umgås jag inte heller med.
Mitt sociala liv är således självförvållat ensligt, och till stor del är det något av ett eget val. Det finns de som jag inte valt att bryta kontakten med, men där så ändå skett. Ett fåtal av dem saknar jag, några i stor utsträckning till och med.
Jag misstänker att den känslan kommer blekna i jämförelse med det som väntar. Jag vet helt säkert att jag har gjort det största misstaget i mitt liv, och det med god marginal. Jag vet bara inte vilket fel det är. En märklig sak, inte sant? Men så ligger det till, och det är kanske något som var oundvikligt trots allt. Fast jag hade hellre sett att så ej var fallet, och jag hade gärna varit säkrare på att det var just oundvikligt. Trots det så är ett löfte ett löfte, och jag tror det är ett löfte jag kommer hålla. Jag kan inte lova att så kommer ske, jag är ombytlig och kan vakna imorgon med en annan åsikt i frågan. Fast just i detta fallet så ser jag inte något annat som det bättre valet, just nu är det löften en av två dominerande tankar.
Den andra tanken är mer i skolboksformat, det skulle nog kunna klassas som både matematiskt och lingvistiskt om man tänjer på begreppen en smula. Jag är för omtumlad för att ens göra ett försök till att uppskatta sannolikheten, men det måste vara försvinnande små tal vi rör oss kring. 32 bokstäver, för mig helt slumpartade. Vad är sannolikheten för att det skall bilda en begriplig mening, och med alla bokstäver nyttjade? Redan där är chanserna små, att denna mening även skulle ha betydelse och nästan logiskt, fast på det mest skruvade vis man kan tänka sig är antagligen något som är ytterst osannolikt. Eller inte, det kanske till och med är rimligt just för att det blir så många kombinationer med 32 bokstäver. Det är just vad jag hoppas på. Det bör vara så, en slump alltså. Men jag vet inte.
Renoveringen är inte klar, men det närmar sig, Det är dock ett av många steg innan man kan säga att någon form av ordning är återställd. Om så kommer ske, det är ingen självklarhet. Det gäller fler saker än renovera och möblera, inte minst de sajter som har minskat radikalt i antal. Några få har tillkommit, fast ingen av dem har syftet att drivas vidare eller läggas ner någon tid på alls. Kvar är det fåtal sajter som borde läggas tid på, men där så ej skett. En handlar om fastigheter och lån, och ett ön värre exempel är en liknande sida om belåning av aktier och andra värdepapper. Det är knappast Avanza eller Nordnet vi talar om. Just Nordnet talas det absolut inte om, men poängen består.